Väl framme såg jag att deras bil inte stod på gården, det såg ut som om det inte var någon hemma. Jag parkerade och gick mot stallet. På vägen dit tittade jag på den enorma vagnen full med hö som skulle bäras upp på höloftet. Tur att ingen är hemma tänkte jag och vände tillbaka mot min bil.
Hallå där, hör jag en tjejröst ropa bakom mig. Du försöker väl inte smita? Jag snurrar runt och får syn på Anna, dottern i huset. Jag trodde inte att någon var hemma, här står ju ingen bil, svarade jag medan jag konstaterade för mig själv att hon växt till sig ordentligt sedan sist jag såg henne.
Morsan jobbar och farsan blev utkallad på jourjobb, han försökte ringa dig och avboka men du svarade inte, sa hon medan hon kom fram mot mig för att hälsa. Aha, jag hörde telefonen när jag stack, svarade jag medan jag gav henne en snabb hälsningskram. Det var ju tråkigt nu när jag har kört ut till er, det var ju ett tag sedan sist. Vi stod där och pratade lite om allt möjligt en stund och så bestämde vi oss för att vi kunde ju bära upp lite av höet i alla fall nu när jag ändå åkt dit.
Sagt och gjort, vi började jobba på. Jag stod där nere och matade på transportbandet och Anna stod där uppe och tog emot. Efter ett tag stoppade hon bandet och bad mig komma upp för att hjälpa henne. Jag klättrade upp och vi bestämde att hon skulle stå halvvägs upp i höberget medan jag stod nedanför och lyfte upp balar till henne. Detta passade mig bra för då kunde jag spana in ... Les hele novellen
