- Jag kommer ner till Stockholm om två veckor, kan vi träffas?, frågade hon. Jag ska ner i jobbet och tänkte stanna över helgen.
- Jag vet inte, drog jag lite medvetet på det.
- Jag har saknat dig, försökte hon.
- Du vet vad en träff med mig innebär. När allt kommer omkring kanske det inte är någon bra ide att fortsätta med det.
- Det är just det, sade hon lite trevande efter en paus.
- Vadå?
- Äh jag vet inte, sa hon. Och det uppstod en ny paus.
- Om du vill träffa mig så får du först skriva ett brev och förklara dig.
Hon skulle tänka på saken hade hon lovat innan vi avslutade samtalet. Vad det var i hennes jobb som förde henne ner till Stockholm hade vi inte berört. Jag visste heller inte mycket om vad hon arbetade med nuförtiden.
Några dagar senare låg det ett brev på hallgolvet när jag kom hem från arbetet på kvällen. Ann-Sofie hade skrivit ett långt brev på flera sidor där hon beskrev sitt missnöje med Östersund och sitt liv där. Deras förhållande fungerade inget vidare och hon skrev att de redan mer eller mindre hade bestämt sig för att skiljas. Hon hade alla sina bekanta i Stockholm och hon hade egentligen bara flyttat till Östersund för att hennes sambo, och numera man, hade fått arbete där. Hon skrev att hon saknade mig och att hon alltid tyckt väldigt mycket om mig.
Hon avslutade med att skriva att hon funderat en hel del på det vi gjort de senaste gångerna vi träffats och det värsta var, skrev hon, att hon inte kunde låta bli att sluta tänka på det. Hon kände att en obeskrivlig önskan växt fram för något okänt som hon idag inte riktigt visste vad det var. Hon kunde inte få bort längtan efter spänningen och den kittlande kän... Les hele novellen
