– Fyrtio, va fan då börjar livet.
– Fyrtio är ingen ålder på en häst.
– Snart pension nu.
– Var har du parkerat rollatorn?
Jag fimpade och gick in på toaletten för att få bort den värsta smaken i munnen innan jag satte i gång med uppröjningen av katastrofplatsen. I förd endast joggingbyxor och t-shirt satte jag i gång med att röja inne i köket, som inte såg något annorlunda ut än resten av min tvåa. Jag förvånades över hur många som fick plats i en tvåa och hur obeskrivligt man kunde ställa till det. Det gick trögt så jag satte på en panna kaffe i ett desperat försök att pigga upp mig. Just som bryggaren puttrat klart ringde det på dörren. Svärande öppnade jag för att släppa in den troliga polare som kom för att pigga upp mig. Jag blev riktigt förvånad när jag såg Emma stå där leende. Emma är en femtonår gammal tjej som bor i samma trappuppgång tillsammans med sina föräldrar.
– Hej Börje, log hon glatt. Fest i går?
– Ja, svarade jag tungt.
– Och jag var inte bjuden.
– Nej, kom det lika tungt.
– Och nu behöver du hjälp med att städa, konstaterade hon glatt.
– Ja lite hjälp skulle inte vara så tokigt, log jag och kände mig redan bättre tillmods. Vad skulle en sådan hemhjälp kosta mig.
– Tja, log Emma. Hundra spänn.
– Du får två hundra om du tar en kopp fika med mig först.
– Okej, log hon.
Det kändes genast mycket bättre när den unga skönheten slank in i resterna av min lägenhet. Jag kastade en snabb blick på den unga b... Les hele novellen
