kursgård där vi läste om Gud och änglarna och bibeln och himmel och helvete. Hon
var liten och smal och ansågs som söt och jag hade sångröst så jag fick leda
sången vid sammankomsterna. Prästen förde ihop oss för han tyckte att en så söt
flicka skulle vara tillsammans med en så duktig pojke.
Vi var faktiskt drygt tjugo år och helt tafatta och när det gällde det
kroppsliga. Ingen hade lärt oss för vi var nämligen väldans religiösa från
födseln och ohejdad vana. Hela vår omgivning präglades av tillknäppthet och
snipiga munnar, och allt detta i Guds namn.
Solveig var skittråkig! Jag fick bara hålla henne i handen och pussa henne på
kinden. Det där andra skulle vänta. Omgivningen tyckte vi var bedårande. Jag led
för något stämde inte. Vad visste jag inte, min uppväxt hade varit avskärmad
från allt vad normal livsglädje hette. Jag hade det trist för jämnan och ville
göra slut med Solveig, men jag visste inte hur man gjorde och kanske att Gud
skulle skicka mig rätt ner i helvetet om jag gjorde det.
Solveig hade en väninna som hette Veronica. Veronica var en vulgär flicka och
dessutom flamsig och opassande och garvade högt och ljudligt på de mest
opassande ställena; t.ex. kl kvart över åtta på kvällen när alla skulle sitta
och njuta av den dagen som Gud just skänkt oss. Dessutom hade hon stora bröst,
bred rumpa och en bred mun med fylliga läppar som log och skrattade för jämnan
som jag nämnde tidigare.
Solveig och Veronica var väninnor för Solveig hade bestämt sig för att förändra
Veronica till det bättre i enlighet med prästens och församlingens
dygdemönster.
En solig sommardag i augusti var vi tre på en cykeltur till församlingshemmet.
Fåglarna kvittrade och blommorna prunkade. Solveig hade en damcykel och kjol som
inte fick blåsa upp högre än knäskålarna. Veronika hade en kortkort historia
och brydde sig inte ett jäkla något om att kortkortan blåste upp och blottade
ett... Les hele novellen
