Hon hade inte gått särskilt länge i sin nya skola. Till den här privatskolan med långa anor och gott rykte om att få pli och fason på bråkiga flickor hade hon skickats i mitten av terminen, och nu hade hon hunnit få åtminstone lite grepp om sina scheman, lärare och klasskamrater. Att hon hade tvingats iväg hit var något hon hade spjärnat emot med alla krafter till en början, men när hennes gamla skola hotade med relegering efter allt skolk och dåligt uppförande fanns det knappt något val. Att byta hit hade faktiskt gått ganska bra – ”Du är ju en intelligent flicka, du måste bara få styr på dig”, hade de sagt, och talat om stramare tyglar och fasta gränser.
Och visst märkte hon redan skillnad. I hennes nya skola med de tjocka gråa stenväggarna var atmosfären en helt annan – mer strikt och samlad, undervisningen krävde en hel del mer och hon tyckte faktiskt att det var lättare att koncentrera sig. Fast det fanns väldigt många regler, tyckte Stella.
Och därför satt hon här nu. Klart att man inte får komma för sent. Hon hade nog försökt skärpa sig med det också, som med allt annat. Hon hade faktiskt skärpt sig väldigt mycket med allting nu vid skolbytet. Och dessutom gick det ju inte att springa ute på kvällarna här, skolan låg ute på landet och eleverna bodde på internat.
Men nu var det andra gången hon kommit försent till geografilektionen. Magistern hade låtit henne stå kvar framför katedern när hon kommit insläntrande fem minuter för sent, innan han med en skarp ton konstaterat att det var tredje gången på en vecka och att hon skulle infinna sig utanför geografiklassen klockan 16 samma eftermiddag. Sedan fick hon gå och sätta sig vid sin bänk.... Les hele novellen
