- Han är helt enkelt en skitbra chef och satans trevlig person, försökte Thomas förklara.
- Bjud hem honom då, så jag får träffa den här genomtrevliga och fantastiska person, ironiserade jag.
Det gick några dagar och jag glömde diskussionen, förutom att chefen, Anders, fortfarande blev et samtalsämne vid matbordet eller vid TV:n på kvällen. Fast ärligt talat hade jag för länge sedan slutat lyssna.
- Anders vill gärna komma hit, sa Thomas en dag.
- Han kommer på lördag så då gäller det att bjuda på nåt riktigt vällagat, fortsatte han och jag hörde på hans röst att det här var vitigt för honom.
- Självklar ska det vara nåt gott till en så fantastisk man, fortsatte jag att ironisera så att Thomas faktiskt blev lite sur.
- Men du måste väl fatta att jag blir lite skeptisk till en person som är så helgjutet bra som du beskriver honom, försökte jag förklara.
- Har han inga brister.
- Klart han har, snäste Thomas. Men då är inte så viktiga och inte så kul att prata om heller.
När jag tjatat ett tag fick jag honom att erkänna att han retat sig lite på att chefen Anders var flirtig och jag vet inte om det var just att han flirtade som retade Thomas eller om det var att han så gott som alltid hade framgång med sitt flirtande.
Så blev det lördag och vi var i full gång med att få maten i ordning.
Det blev Italieninspirerat med någon färsk tortelini till förrätt, kalvkött till varmrätt och tiramisu till efterrätt. Till det fanns det rikligt med vin, ost och frukt.
Thomas var lite spänd och sprang och plockade undan samtidigt som han fixade med sin del av maten.
- Ska jag ha den här på mig, frågade jag och ställde mig i dörröppningen i en utmanande pose.
Jag hade tagit på mig mitt tajtaste svarta fodral. Det var inte mycket mer än just ett fodral – med djup urringning. Den slutade någ... Les hele novellen
