Tittar på ekonomichefen som kommer mot mig. Klädd i mörk kostym, vit skjorta och en guldlänk om halsen som andas elegans. När man tittar närmare på honom märker man att han har en sällan skådad klassisk stil, elegans för en äldre gentleman minst femton år äldre än mig. Han är klippt i en kort frisyr där de grå tinningarnas charm syns. Silverstrån blandas med mörkt hår och en brunbränd hy som gör tänderna vita när han ler mot mig.
- Katalina sa han, kan du skulle infinna dig på mitt kontor innan du går hem.
Jag ryckte till och tittade på honom. Han log mot mig, tog en av mina grövre tuschpennor, slog den i bordet, lutade sig mot mig och log vänligt. När jag går in till honom passerar jag glasdörrarna och slänger en snabb blick på hur jag ser ut. Kanske inte så stilfull med halvhöga mockabruna stövletter, tunna stay up som framhäver mina ben, en kort lite klockad limefärgad kjol och en figursydd beigerandig blus till. Mitt mörka hår ringlar ner över mina axlar och ner på ryggen. Lägger på lite läppglans på läpparna i farten och stiger in hos chefen helt ovetande om vad han ville.
- Katalina sa han, slog pennan åter i bordet och bad mig sitta ned.
Jag slår mig ned, lutar mig bakåt men känner mig inte avslappnad. Lägger det ena benet över det andra och inväntar stunden. Han ställer sig upp och kommer mot mig, går runt så han står bakom mig och han böjer sig ner över mig. Drog tuschpennan mot min kind och viskar i mitt öra att han hade sett mig. Att han hade sett min glansiga blick följa efter de flesta på kontoret, att jag slickat mig om munnen och fört ner ena handen under skrivbordet. I den handen har jag en tuschpenna och att benen har förts isär under bordet. Att jag bitit mig lätt i läppen, sjunkit ner lite på stolen och med halvöppna ögon försvunnit i en egen liten värld.
- Vad gör du med tuschpennan säger han plötsligt med hög röst. Jag rycker till och känner hur jag rodnar.
Plötsligt har jag hans hand innanför blusen, hans fingrar hitta... Les hele novellen
